Antonio Vivaldis (1678-1741) väldigt populära körverk Gloria har allt från gripande sorg till strålande glädje, från högt svävande solon till mer pampiga partier. Musiken är både innerlig och samtidigt sprudlande glad. Den bjuder på ett intensivt samspel mellan sångare och musiker. Verket är skrivet för två sopraner, alt, kör och orkester.
Vivaldi föddes i Venedig i Italien och var verksam där under större delen av sitt liv vid Ospedale della Pietà, en skola för föräldralösa flickor. Han verkade som präst, lärare och violinist och kallas il Prete Rosso (den röde prästen) på grund av sitt röda hår. Han komponerade verket Gloria omkring år 1715 för just kören i Ospedale della Pietà. Skolan var känd för sin kvalitativa musikutbildning och högklassiga kör och orkester.
Vivaldi var mycket erkänd redan under sin livstid och vann mycket framgång och när han dog i Wien begravdes han under storslagna omständigheter. Hans Gloria var bortglömt under ett par sekel. Först år 1920 hittade man det bland en bunt manuskript och först i september år 1939 framfördes det igen i Sienna och den version som vi idag känner är gjord så sent som 1957.
Antonio Vivaldin erittäin suositussa kuoroteoksessa Gloriassa on kaikkea liikuttavasta surusta säteilevään iloon, korkealla leiailevasta soolosta komeampiin osiin. Musiikki on sekä harrasta että samalla pulppuavan iloista. Se tarjoaa intensiivistä yhteissoittoa laulajien ja muusikoiden kesken. Teos on kirjoitettu kahdelle sopraanolle, altolle, kuorolle ja orkesterille.
Vivaldi syntyi Venetsiassa, Italiassa, ja työskenteli siellä suuren osan elämästään Ospedale della Pietàssa, orpojen tyttöjen koulussa. Hän toimi pappina, opettajana ja viulistina ja häntä kutsuttiin il Prete Rossoksi (punaiseksi papiksi) punaisen tukkansa vuoksi. Hän sävelsi teoksen Gloria vuoden 1715 paikkeilla juuri Ospedale della Pietàn kuorolle. Koulu oli tunnettu laadukkaasta musiikkikasvatuksestaan sekä korkeatasoisesta kuorostaan ja orkesteristaan.
Vivaldi oli hyvin tunnettu jo elinaikanaan saavuttaen suurta menestystä ja hänen kuoltuaan Wienissä hänet haudattiin suurenmoisin menoin. Hänen Gloriansa oli unohduksissa pari vuosisataa. Vasta vuonna 1920 se löydettiin joukosta käsikirjoituksia ja vasta syyskuussa vuonna 1939 se esitettiin jälleen Siennassa. Tänä päivänä tuntemamme versio tehtiin niinkin myöhään kuin 1957.
Anton Bruckner (1824-1896) lade sista handen vid sitt första stora verk för solister, kör, orgel och orkester, hans Requiem i d-moll, den 14 mars år 1849. Han var då endast 25 år gammalHan tonsatte verket med anledning av Franz Seilers bortgång den 15 mars år 1848. Seiler var en god vän till Bruckner sedan år 1837. Han hade bland annat skänkt Bruckner ett Bösendorfer-piano som Bruckner nyttjade under hela sitt liv. Verket framfördes för första gången den 15 september år 1849 under ledning av Franz Xaver Schäfler med Bruckner själv vid orgeln.
Bruckner ansåg själv att verket var ett av hans främsta, trots att det inte vann lika stor populäritet som motsvarande kompositioner från klassicismen och romantiken. Verket är också klart inspirerat av Mozarts dödsmässa.
Requiem är en slags port till tonsättarens utveckling mot kompositioner i större format och med stora sammansättningar. Dödsmässan är inte monumental. Snarare ett uttryck för en högst personlig sorg över en nära anhörigs bortgång.
Anton Bruckner viimeisteli ensimmäisen suuren teoksensa solisteille, kuorolle, uruille ja orkesterille, Requiem d-molli, 14. maaliskuuta vuonna 1849. Hän oli silloin vain 25-vuotias. Hän sävelsi teoksen Franz Seilersin, 15. maaliskuuta 1848 tapahtuneen poismenon johdosta. Seiler oli Brucknerin hyvä ystävä vuodesta 1837 lähtien. Hän oli muun muassa lahjoittanut Brucknerille Bösendorfer-pianon, jota Bruckner käytti koko elämänsä ajan. Teos esitettiin ensimmäisen kerran 15. syyskuuta vuonna 1849 Franz Xaver Schäflerin johdolla Brucknerin itsensä ollessa uruissa.
Brucknerin mielestä teos oli yksi hänen parhaistaan, vaikka se ei saavuttanutkaan yhtä suurta suosiota kuin klassisismin ja romantiikan vastaavat sävellykset. Teosta on myös selvästi inspiroinut Mozartin kuolinmessu.
Requiem on eräänlainen portti säveltäjän kehitykseen kohti suurimuotoisempia ja suurten kokoonpanojen sävellyksiä. Kuolinmessu ei ole monumentaalinen. Pikemminkin ilmaisu läheisen omaisen poismenosta johtuvasta, hyvin henkilökohtaisesta surusta.
Bjarne Andersson, ordförande I puheenjohtaja
hans.bjarne.andersson (at) gmail.com
Håkan Wikman, dirigent I johtaja
hakan.wikman (at) hawart.fi